Strongest
Strongest
Hon sprang genom staden. Hon kände inte längre dem nakna fötterna skadas av de hårda stenarna på marken utan hon bara fortsatte. Hon visste att om hon stannade hon ens för en sekund så var hon död. Det skulle vara över för henne. Hon kunde höra dem knappa in på henne. Hon svängde in på närmaste gränden. Men plötsligt blev hon indragen från sidan och tryckt mot en vägg. Hon skrek inte. Regel nummer 5: Skrik aldrig! I det här läget hade det inte gjort så mycket för "mannen" som höll henne pressad mot väggen höll även för hennes mun. "Han" sa ingenting utan verkade bara lyssna. Kia märkte att hon var inomhus och det var en dörr stängd dörr exakt till vänster om dem som "mannen" höll ögonen på. Hon höll sig lugn. Hon kunde då höra dem utanför. De var nära, troligen alldeles utanför. Kia kände sin puls öka. Hon hade två problem på handen även om hon antog att "mannen" inte ville att de andra skulle få tag på henne för tillfället. Stegen försvann. Manne fokuserade på Kia och han sa lugnt.
- Det verkar som de är borta... snälla var lugn. Jag vill inte skada dig.
Kia visste inte om hon skulle tro honom men hon avvaktade. Han tog bort handen och Kia frågade.
- Vem är du?
Han tittade oroligt omkring sig och svarade.
- Jag är människa precis som du.
Kia var chockad. Det var evigheter sedan hon hade träffat en människa. Det gjorde henne änu mer misstänksam. Han kunde inte tala sanning.
- Du ljuger. Människorna är nästan utdöda nu... hur vet du att jag är en?
- Dina ögon...
- Vad?
- Mäniskors ögon är annorlunda från dem andra. Det är så man kan avgöra det. Du och jag har inte samma ögon om de andra.
Kia hade aldrig hört något liknande. Hon tänkte inte vara naiv och bara tro honom.
- Okej .. om jag nu skulle välja att tro dig. Vad vill du mig?
- Vi människor måste hålla ihop...
Kia backade ohc iakttog honom. Speciellt hans ögon.Mannen fortsatte.
- Jag såg dig bli jagad från taket och tänkte jag skulle hjälpa till. Ja
- Hur såg du att jag var människa från taket om det ara är ögonen som skiljer oss åt?
Han log lite smått.
- Jag natog bara det med tanke på vilka som jagade dig.
Kia litade inte på mannen. Hon var inte dum. För något år sedan hade hon trott på honom bara sådär men idag var saker annorlunda. Människorn var sällsyntare och varelserna hade blivit smartare. Kia höll sig på avstånd. Kia tänkte inte stanna kvar här.
- Tack så mycket för hjälpe men jag klarar mig själv nu
Hon började gå men mannen tog tag i hennes handled.
- Vi måste hålla ihop...
Kia drog åt sig handleden och stirrade på mannen. Han var så allvarlig.
- Jag vet inte vad du tror men jag klarar mig själv och oberoende vad du är så litar jag inte på dig mer eller mindre.
Kia började gå igen. Mannen stod kvar denna gången.
- Kom igen! Vi är båda människor... vi håller på att dö ut. Vi kommer båda dö om inte vi håller ihop
Kia vände sig om och sa.
- Jag vet inte om dig men jag är inte svag. Jag har klarat mig bra hittills. Så hej då
- Du vet inte hur världen är på denna sidan. Vi behöver varandras hjälp.
Kia gick ut och mannen slog handen i väggen.
- Skit också!
Kia skyndade sig bortåt och långt bort från platsen. Hon tänkte inte stanna här. Hon stannade när det började mörkna i en byggnad. Hon vilade då mot väggen och lät tankarna flöda. Hon funderade på mannen. Tänk om han verkligen hade varit en människa, en riktig människa. Det var svårt att veta. Det han hade sagt om ögon kunde stämma. Hon försökte att minnas alla varelser och människor hon hade träffat det senaste. Hon blev då plötsligt rädd. Tänk om det hade varit sant. Hon hade bara stuckit ifrån den enda människan som hon hade träffat på ett halvår. Hon ställde sig upp och började gå fram och tillbaka. Hon visste inte vad hon skulle tro och hon kunde inte avgöra om det var värt risken.